Nu har jag semester i tre veckor innan bebisen är beräknad. Måste säga att det känns mycket konstigt att gå hemma trots att jag inte är sjuk. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag börja klättra på väggarna. Men samtidigt är det skönt att få vila upp sig innan lillan ska komma ut. Känns som att det kan beövas, även om det känns konstigt att inte gå till jobbet imorrn.
Nu kan det hända när som helst. Snacka om att jag blir nojig så fort det känns lite annorlunda mot vad det brukar göra. Snart är hon här. =)
Hur kan man vara så oändligt trött som jag är just nu och har varit det senaste dygnet? Allt jag vill är att sova.
När jag kom hem från jobbet igår landade jag i soffan i vardagsrummet en stund med goda intentioner på att jag skulle laga mat så att den var färdig när älsklingen min kom hem. Vid tre, halv fyra nån gång kunde jag inte hålla ögonen öppna längre utan gick in och lade mig på sängen för att ta en tupplur, fortfarande med planen på att maten skulle vara färdig när älsklingen kom hem. Mina planer stämde tyvärr inte alls överens med verkligheten.
Huvudet bultade, det bränndes på insidan av ögonlocken, ryggen och bäckenet värkte och det var disco i min mage.
När min älskade man kom hem vid halv sju så låg jag fortfarande kvar i sängen. Jag fick direkt dåligt samvete. Maten skulle ju vara klar nu. Älsklingen lade sin kind mot min och gick sedan för att hämta febertermometern. Självklart hade jag feber.
Som tur är så har jag en underbar familj. Sebbe och hans fästmö hade gjort i ordning i köket, satt igång och tömt diskmaskinen för att fylla på den igen och plockat undan så fint. Älsklingen min lagade jättegod lasagne och jag behövde inte göra någonting.
Idag är det 40 dagar kvar till beräknat "plopp-datum". Nu börjar det verkligen kännas som att vi har bakat färdigt. Börjar bli tungt!
